Den rätta kyrkan och kyrkans enhet

Jesus bad i hans översteprästerliga förbön om kyrkans enhet. “Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn -- det som du har förtrott åt mig -- för att de må vara ett, likasom vi äro ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju fullbordas. (Joh. 17:11-12)

Jesu avsikt med detta tal var att bevara de sina med Guds namns väldiga kraft. Jesus hänvisar att han bevarade lärjungarna då han var ansvarig för dem. Med Guds namn han bevarade alla utan en, om vilken det fanns en profetia. Nu, då det är tid för honom att flytta till himmelen, ber han, att Gud Fader själv bevarar dem i hans namn.

Syfte eller mål för bevarande var kyrkans enhet - “för att de må vara ett, likasom vi äro ett”. Att vara ett i den betydelse som Herren talar om i detta sammanhang är något som hör till Guds väsen. Jesus exempel för denna enhet är hans och Guds väsentliga enhet. Och då vi frågar, vad är den enhetsformande principen i Jesu bön, ser vi att det är det att Gud bevarar lärjungarna i hans namn. Detta betyder Guds närvaro i hans egna.

I Efesierbrevet läser vi hur kristen enhet mellan judar och hedningar är grundat på Kristi kropp (2:15). Enhet finns alltså i Guds son, i Gud själv. Vidare läser vi en gudomlig enhetens lovsång i Efesier 4:4-6.

Gud skapar enheten mellan en person och sig själv genom evangelium. Det glada budskapet är budskapet om Guds sons försoningsdöd och uppståndelse för vår skull, och att vi endast genom tron får ta emot nåd och frid (Rom. 3:21-26). Evangeliets frälsning förmedlas oss genom ord och sakrament, som är den Helige Andens verktyg (Matt. 28:18-20; Apt. 2:38-40) instiftat av Herren Kristus själv för detta evangeliets ändamål.

I frälsningen är det fråga om Guds gärningar för oss. Det är inte prästen som förvaltar sakramenten som “gör” detta under, utan prästen förvaltar sakramenten in statu Christi, “å Kristi vägnar” (2 Kor. 5:20). Därför det är Kristus själv som gör detta.

Enhet med Gud, det är det som det är fråga om i allra högsta grad. Det är den “grunden” som inte kan bytas till något annat utan att förlora hela frälsningen. Paulus talar om grunden som han har lagt, och som skall frälsa den som hålls kvar på den, även om han skulle bygga på den en hydda av hö.


Den kyrkliga enheten

Vi lever i en värld där vi har många olika bekännelser (denomination). I en stad kan finnas flera olika kyrkor som inte firar nattvard med varandra och som inte välkomnar besökande från olika grupper att delta i sakramenten. Varför gör man detta? Är det rätt gjord? Vad betyder det och vad det betyder inte?

Kyrkan är alltid en bekännande kyrka. Så var det redan på den apostoliska tiden. Paulus godkände Apollos arbete i Korint. I Galatien förbannade samma Paulus en bekännande grupp. Vad var skillnaden? I Galatien var det fråga om att grunden hade ändrats till en annan. Och om grunden inte är byggt med Guds evangelium, är grunden fel dvs den är inte byggd på Kristus själv. Om evangeliums lära inte är i enlighet med den läran enligt vilken apostlarna själv predikade, har en sådan predikan ingen Guds frälsande kraft i sig. Evangelium är Guds kraft, skrev Paulus, men inte hurdant evangelium som helst. Det är fråga om det rätta evangeliet, “Kristi lära”.

Efter den apostoliska tiden formulerade Kyrkan åt sig de apostoliska, nicenska och Athanasios bekännelserna. Innehållet i bekännelserna var den treenige Gudens frälsningsverk. Där murades evangelie-lärans grundstenar på ett sådant sätt, att bekännelserna hade sin kraft i Guds ord och de visade också den rätta vägen åt dem som farit vilse med fel lära om gudomlighet.

I den gamla kyrkan var de tre bekännelserna det viktigaste rättesnöret för att identifiera en rätt kyrka. Resande kristna kunde inte ens tänka sig att fara in i en kyrka som inte hade den apostoliska bekännelsen med i förkunnelsen. Kyrkligt samarbete övades bara mellan de kyrkor som hade samma lära. Även om ett rätt förvaltat dop godkändes fastän det förrättats i en irrlärig kyrka, betydde det dock inte att den irrläriga kyrkan godkändes bland de kristna kyrkorna. I dopfrågan var det sakramentets och Herrens gärnings storhet som var orsak till det att en ny församlingsmedlem inte döptes pånytt om han ville bli medlem i en kristen kyrka.


Den frälsande grunden och byggnad av guld eller hö

Vi frågar: Kan då en kyrka med en bristfull lära om några lärosatser inte frälsa sina medlemmar? Och vi svarar: Det beror på i vilka lärdomar de har gått fel.

I korintierbrevet lär Paulus oss om den rätta grunden och om de som bygger på denna grunden. Han har lagt grunden “efter Guds nåd som en förfaren byggmästare”. Och grunden är Jesus Kristus själv. Hur ska man förstå det här? Hur har Paulus, en syndig människa, kunnat bygga Jesus Kristus-grunden? Vilka verktyg har byggmästaren Paulus att bygga med? Skulle det vara hans ivriga vilja, hans helighet, eller stora kärlek, eller kunnig arbetsplanering? Med något som han har i sig själv? Skulle det inte vara i stället de verktyg som Herren själv har instiftat för att frälsa en människa och som han gav åt Paulus också: lagen och evangelium, dop, nattvard.

Utan att man får höra det bibliska evangeliet är det omöjligt att bli frälst. Det hjälper ingenting att bygga en byggnad av guld om grunden är sand och människans fördärvelser. Jesus själv bestämmer hur man gör lärjungar åt honom. Det är han som bestämmer i sin gudomliga rätt de verktyg som man ska bygga grunden med. Därför att grunden är Kristus själv, kan man bygga en sådan grund bara med de verktyg han själv har instiftat för detta ändamål. Han ger sina grundläggningsverktyg i sin missionsbefallning - alltså den befallning som var just för att frälsa människor - dopet och Herrens ords undervisning (Matt. 28:19-20;). I Markus evangeliet i missionsbefallningen säger han: “Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat. Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd.” (Mark. 16:15-16). Från dessa Herrens befallningar vet vi att Kristus grunden som försäkrar frälsningen är byggt med dessa Herrens instiftade verktyg -evangeliepredikan och det heliga dopet. De här två måste vara rätt förvaltade! Annars är grunden inte Kristus. Annars kan inte en kristen tro födas.

I Paulus exempel var det grunden som säkrade frälsningen. Byggnad som byggdes på Kristus-grunden orsakade lön på de rättfärdigas uppståndelse om den var byggd med ett ädelt material. Grunden försäkrade också frälsningen för dem som byggde på den rätta grunden med billigt material - trä och hö. Den Helige Ande genom Paulus har gett oss här en fårståelsestruktur om frälsningen. Grunden Kristus byggt med ordets och sakramentets verktyg med Helige Andens ledning.

Om en gudstjänstgemenskap, alltså församling, har grunden rätt, blir de saliga. Om de förvaltar dopets sakrament rätt, men lär fel om dess innehåll och hittar inte dess tröst, har de ändå möjlighet till salighet om evangeliet rätt predikas nu och då. Hungriga hundvalpar kan leva av smulor av nåd och evangelium. Guds ord och dess evangelium har en stor kraft och näring i sig även en smula kan vara tillräckligt.

Förstås har vi inte rätt att låta bristfulla lärdomar råda. Vi har apostlarnas exempel att söka den bästa föda och rätta vår lärdom efter Guds ord.





Kyrkan är synlig i det rätta evangeliet och i de rätt förvaltade sakramenten

Trosbekännelser, de rätt förvaltade sakramenten, det rätta prästämbetet, rätt evangelium och lära är alla sådana saker som en människa kan identifiera och värdera. Fastän tron i sig själv är en hjärtans sak, som man inte kan “känna” eller “se” i en annan människa eller i ett annat samfund, är ändå de ovan listade saker “synliga” och sådana som man kan granska och dra slutsatser av om de är rätt eller fel förvaltade. I Bibeln har vi många ställen där apostlarna uppmanar kristna att granska det profeterade ordet om det är i enlighet med det som de har blivit lärt. De skulle inte kunna uppmana detta om den rätta förkunnelsen inte skulle vara möjlig att identifiera. Från detta följer kyrkans och den enskilda kristnes skyldighet, med den nåden och gåvan som Gud har gett henne, att sträva mot den rätta och bibliska läran i hennes kristna kyrka och liv.

Om en lokal kyrka eller ett kyrkosamfund öppet tar en ny kurs och börjar godkänna en irrlära och uppmanar sina troenden att följa saker som Gud har genom Bibeln förbjudit, är det varje kristens uppgift att varna, uppmana och lära sin kyrka eller sina närvaranden att följa Guds ord i stället för den kursen som hennes kyrka har tagit. Det gjorde Jan Hus, Luther och så många genom den 2000-årige kyrkans historia. Ibland gjorde kyrkan bättring (Wittenbergs församling osv.), ibland brände kyrkan den rätta förkunnaren (Jan Hus). Bättringspredikan skall man låta höras för Guds ords skull, för frälsningens skull och för, märk detta, enhetens skull - fastän det skulle splittra “enhet” i den kyrka som hade avvikit från den sanna kristendomen. Kyrklig enhet är först enhet med Gud genom hans ord och sakramenten. Därifrån följer enhet med de andra heliga. Oss hjälper inte en hjärtlig enhet med andra människor, om vi har förlorat enhet med Gud.

Förstås en kyrka förlorar inte sin enhet med Gud på en minut. Uppenbarelseboken vittnar oss om en Gud som är barmhärtig och kallar sin vacklande kyrka tillbaka till det rätta. Han knackar på församlingens dörr och frågar om att få komma in och fira nattvard med sina egna (3:20). Detta är ett kraftigt tilltal. Kyrkans Herre och förlossare är lämnad ute i kylan från sin kyrka som säger i sin högmod, “Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet” (17).


Om kyrkan går vilse

Om det skulle hända så att församlingen eller kyrkan inte gör bättring fastän flera har sagt och uppmanat och lärt detta flitigt och en lång tid, vad ska man göra då? Man har inte rätt att stå kvar i en kyrka som gått bort från sanningen och lär fel och har förlorat det rätta evangeliet och förbjuder sina trogna präster och lekmannapredikanter att predika evangelium och fira nattvard i sina församlingar och kyrkliga lokaler. Herren säger: “Tagen eder till vara för falska profeter” (Matt. 7:15). Kyrkan som kämpar emot Herrens ord och evangelium är andligt dött, såsom också den som inte “tar vara” på ordet (Sardes, som hade förlorat ordet, Upp. 3:3). Man har rätt då att gå ut och söka sig i en annan kyrka som lär rätt och förvaltar sakramenten efter Kristi instiftelse och har Biblisk lära i enlighet med de gamla bekännelserna och de lutherska bekännelseskrifterna.


Läget med finska evl-kyrkan sommaren 2010

Vår kyrka har ännu den rätta bekännelsen, ordet predikas enligt Guds ord och sakramenten förvaltas på ganska många ställen. Den kyrkliga ledningen har ändå redan tagit en kurs som har som ändamål att inte ge rum åt präster med den bibliska ämbetssynen. Detta har redan pågått i tio års tid. Tillägnade kurs slår emot en vanlig kristen. De får inte mera bibliska präster. Speciellt svårt är det i en församling där det finns kvinnliga präster. Kyrkliga domstolar har tillägnat ett tolkningssätt för kyrkolagen, som gör kyrkoherden till en brottsman emot diskrimineringslagen om han ordnar en gudstjänst utan kvinnliga präster för att tjäna de kristna med den traditionella ämbetssynen.

Allt detta betyder, att kyrkans ledning arbetar hårt emot kristna med den traditionella ämbetssynen. Varför? Varför är den gamla kyrkans ämbetssyn så farlig? Fastän kyrkan ännu godkänner den på teologisk nivå, men i praktiken straffar den om man lever efter den bibliska ämbetssynen.
Redan i tio år har vi haft teologisk rätt att ordinera män med den traditionella ämbetssynen. Rätten att göra det föds av det att biskoparna vägrade att viga män med den tradiotionella ämbetssynen. Gud har gett evangelium och nycklarna till församlingen och vigningen av herdar hör till evangeliets arbete. Svenska Missionsprovinsen har kommit för att hjälpa de finska troende. I dag har vi över tio präster som är ordinerade till lutherska kristna genom Missionsprovinsens biskopar. Vi får be för dessa präster.

Fastän vi inte mera får präster inom den Finska evl-kyrkan, får vi ännu använda kyrkorna. Vi har som väckeserörelser rätt att från evl-kyrkan ordna nattvardsgudstjänster i kyrkor. Kyrkoherden kan bjuda kyrkorum för en rörelse så att deras egna präster kan förrätta gudstjänst på den bibliska ämbetssynen.